Tjugotalsklassismen

Fasaderna var putsade, med symmetri, enhetlighet och lugn som ledord och med enkla utsmyckningar. Putsen var i en mustig kulör som gult, rödbrunt eller grönt. Även grågult eller grågrönt förekom, gemensamt är att kulörerna var mer mättade än i någon annan epok. Fasaddetaljer som fönsteromfattningar, portiker och pilastrar målades i avvikande färg, till exempel vitt eller ljusgrått. Bottenvåningen var oftast av puts med stenliknande rutmönster.

Fönstren hade två bågar delade i sex rutor, ursprungligen av handgjort glas. Fönstersnickerierna målades vanligtvis i grönt, brunt eller rödbrunt. Fönstersättningen var jämn och fönstren låg i liv med fasaden. Mindre burspråk var vanliga. Det viktigaste i fasaderna var den sammantagna upplevelsen av lugn och horisontalitet som band samman flera fasader till en lugn vägg. Taken gjordes flacka och kläddes med tegel eller plåt målad i svart eller rött. Takfoten dekorerades ofta med ett tandsnitt.

Man ville också ha en ljusare, hälsosammare och mer grönskande boendemiljö. Resultatet blev s k storgårdskvarter med planteringar åtskilda med låga järnstaket, omslutna av sammanhängande fasader.

Tjugotalsklassicismen slog främst igenom i Stockholm och Göteborg.

1920-talets nyklassiska övertoner och formspråk brännmärktes gradvis under 30-talet som borgerliga och reaktionära uttryck. Ändå var det just 20-talets kvalitetsideal, formspråk och idéer om social förnyelse med goda bostäder för fattiga familjer som beredde vägen för både funkisen och folkhemmet. 

Funkisen (funktionalismen) lanserades i Sverige vid Stockholmsutställningen sommaren 1930. Nyskapande arkitekter som t ex Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund fångade upp idéströmningar i omvärlden. De tog avstånd från historiserande former, och gestaltade den svenska  funktionalismen (och medföljande sociala ideologier) i enskilda signaturbyggnader och större kollektivhusprojekt med släta odekorerade fasader. Folkhemmet nästa!